birdofthesummer

Så, dagens confessions of a teenage dramaqueen. Jag känner mig riktigt jävla ensam. Vilket inte är särskilt ovanligt för min del. Jag mår nästan alltid dåligt på ett eller annat vis när jag har spenderat mycket tid med vänner eller haft riktigt roligt, eftersom tystnaden och ensamheten efter blir extra påtaglig då. Men det handlar nog egentligen inte bara om att jag precis kom hem från Magaluf – utan allt i allmänhet. Det kändes helt okej under sommaren för då var jag omringad av världens finaste människor uppe i Sundsvall, men jag har fan oroat mig över att sätta mig ensam i lägenheten i Stockholm igen och veta att nästan alla mina finaste vänner befinner sig så långt bort.

Dessutom känner jag mig alldeles instängd och frustrerad inuti. Jag skulle behöva deppa lite, prata ut om saker och ting och bara hata – men då gör sig bara ensamheten påmind igen eftersom att jag vet att inte många varken har tid eller lust att sitta och höra mig gnälla om mina problem och hur jag känner. Jag hatar dessutom att behöva prata om det för egentligen har jag inte ens en riktig anledning till att må dåligt. Jag bara gör det. Så tills vidare får det stanna inuti ett tag till.

Jag saknar känslan av vetskapen om att det alltid fanns någon där som ville lyssna och med en gång lade märke till om någonting inte stod riktigt rätt till. Men det har inte stått riktigt rätt till på ganska länge nu. Jag vet att det inte är någons fel och i själva verket var det verkligen ingenting tråkigt som fick mig hit, utan snarare livets naturliga gång eller någonting - men faktum är faktum - och där gjorde sig ensamheten påmind igen. Jag har kommit fram till att en av mina sämsta egenskaper är att när jag känner mig bortglömd, så fortsätter jag att dra mig tillbaka mer och mer tills dess att någon helt enkelt glömmer på riktigt, förr eller senare. Och tillslut har det tagit på mig så mycket att jag faktiskt inte ens vill att det ska gå tillbaka till 'som vanligt' igen - vilket i slutändan bara gör att skulden i själva verket faller på mig.

Jag kan fortsätta att intala mig själv att det är okej, men förr eller senare kommer det att gå åt helvete. Men den enda som kan fixa det här är jag själv. Så jag ska fixa det.

Mer?

Inte för att det känns som att mycket mer är nödvändigt att ta upp. Det är mer än tillräckligt med ångest i ett och samma meddelande redan, haha. Men jag antar att det finns lite plats kvar för att skriva om hur sjukt mycket ångest jag känner inför framtiden. Det är konstigt, för jag har längtat till det här: sista året i gymnasiet, i så många år nu. Men nu står jag vid tröskeln och är skiträdd inför vad jag ska ta mig till då min framtid inte redan är vald åt mig. Är det så här det känns att vara alldeles på gränsen till frihet så är det okej; lås in mig i en bur igen. Tack och adjö.

Jag önskar att jag var cool och modig och kunde packa en väska och bara dra. Men det kan jag inte. Jag beundrar varenda jävel som någonsin gjort det. Jag däremot kommer förmodligen inte ens våga låta det här inlägget vara postat i mer än en dag.

Ögonblicket jag har valt att berätta om utspelade sig i Palma de Mallorca någon gång under perioden 14 – 27 september. Jag har väldigt många fina ögonblick med Ida Olsson, men det här toppar helt klart några av dem bästa.

Det var så att Ida var på semester tillsammans med mig och min familj. På hotell-restaurangen så jobbade det en kille (som senare visade sig heta Nachos) och han tyckte om att försöka få min och Idas uppmärksamhet genom att te.x börja vissla eller nynna då vi passerade. Det här var någonting som min familj tyckte var fruktansvärt roligt, framförallt Farfar, som dessutom försökte hooka upp oss (ja, alla tre) genom att prata ihop sig med Nachos chef (farmor och farfar är stammisar, så de känner de flesta som arbetar på det hotellet)

En kväll hade vi alla gått ner på hotell-restaurangen för att äta middag. Efter middagen så gjorde vi precis som alla andra kvällar och stannade kvar för att dricka några paraplydrinkar innan vi (jag och ida) skulle dra vidare. Jag hade gått ut från restaurangen för att Anton ville ta lite luft – och helt plötsligt ser jag hur Ida rusar ut ur restaurangen och mot mig – för att upprört slå sig ned på en stol bredvid mig.

”Vet du vad din farfar gjorde?!” Sa hon. Det visade sig att min farfar hade vrålat över hela restaurangen om att ”NACHOS ÄR JU JÄTTE-KÅT PÅ DIG IDA!” när Nachos hade passerat. Som tur var så kunde inte Nachos varken svenska eller ens engelska. Men många andra på restaurangen kunde båda.

Det kanske inte låter fullt så roligt när jag skriver det så här, men å andra sidan är det svårt att riktigt måla upp med ord om hur Ida såg ut då hon BOKSTAVLIGEN sprang ut ur restaurangen, vit som ett spöke i ansiktet (med undantag för rodnaden, givetvis) Det var helt enkelt... skitkul.